Då vattenläckan och de skadade kartorna upptäcktes sattes en akutinsats in, där kartorna förflyttades från bergrummet till ett rum där kartorna snabbt kunde torkas. Detta skedde för att undvika ytterligare vattenskador men också mögelangrepp. Kartorna placerades på bord och torkades genom att läggas mellan läskpapper och kartong. Läskpapperen byttes ut mot nya torra allteftersom de gamla blev fuktiga tills kartorna hade torkat helt.
Dessa elva kartor var sinsemellan väldigt olika både vad det gäller material, konserveringsbehov och historik. Några av kartorna behövde enbart ny förvaring i form av skyddsomslag. Detta kunde antingen bero på att skadorna var små eller att kartorna bestod av sådana material att det inte var möjligt att behandla dem. Andra fick en konservering med mekanisk ytrengöring, lagning och ny förvaring. Två av kartorna var i behov av en mer omfattande konservering. Dessa var Henry Popples ”Karta över det Brittiska imperiet i Nordamerika” och ”General Charta öfver Stockholm med malmarna” av Peter Tillaeus. Konserveringen av Henry Popples ”Map of the British Empire in North America” kommer här att beskrivas närmare.
Anträd för ett stort antal europeiska furstehus, 1555. Foto: Kurt Eriksson
”Map of the British Empire in North America” av Henry Popple
Henry Popples karta är tillsammans med en karta av John Mitchell de två viktigaste storformatskartorna över det koloniala Nordamerika. Ursprunget till kartan kan spåras till John Popples tid i the Board of Trade and Plantation, där han tjänstgjorde från april till augusti 1727. Det pågick under den tiden en gränsdragningskonflikt mellan New Hampshire och Massachusetts Bay. Det hölls många möten men ingen lösning kunde presenteras. Popple måste därför ha blivit medveten om behovet av riktiga gränsdragningar på kartor. Men med engelsmännens expansionspolitik som rörde de franska och spanska territorierna där även the Board var involverad så fungerade inkorrekta gränsdragningar som ett politiskt instrument. Ett exempel på detta kan ses genom en förflyttning av en gräns från Popples manuskriptkarta från 1727 till hans tryckta karta från 1733. Detta gäller en förlängning av gränserna för Pennsylvania västerut, så att de sträcker sig nästan till Fort Niagara.
Det första initiativet till en karta togs i juni 1730, då riksrådet utfärdade instruktioner till guvernören av South Carolina. Dessa gällde en karta som skulle beskriva brittiska kolonier och befästningar med angränsande spanska och indianska områden och vara till för riksrådet och kommissionsmedlemmarna i the Board of Trade and Plantation. Även guvernören av North Carolina fick liknande instruktioner. Henry Popple fick med kommissionsmedlemmarnas stöd en möjlighet att med utgångspunkt från sin manuskriptkarta, och med tillgång till kartorna som the board hade i sin ägo, arbeta fram sin nya storformatskarta.
På kartan finns en tryckt kommentar om detta: ”Mr. Popple undertook this Map with Approbation of the Right Honourable the LORDS COMMISSIONERS of TRADE and PLANTATIONS…” Från december 1733 till 1746 tryckte och sålde Henry Popple kartan i egen regi. Den har sedan sålts vidare. Kartan är tryckt i London. Tyvärr saknas hörnet på blad 20, så det finns inte information om kopparstickarens namn.
Kartan är ett kopparstick som delvis är utfört i akvarellteknik. Den finns både som väggkarta och inbunden översiktskarta. Väggkartan är ihopsatt av 20 blad. Dessa 20 blad finns även som atlas. Kartan förekommer utan färg, med konturlinjer i färg och helt i färg d.v.s. med konturlinjer och landområden i färg. På dessa användes grönt för indianskt territorium, gult för spanskt, blått för franskt och rött för engelskt. Den konserverade kartan är helt i färg.
”Map of the British Empire in North America” av Henry Popple, 1733. Foto: Kurt Eriksson
Kartan fick stora skador vid vattenläckan, och det fanns dessutom sedan tidigare ett stort konserveringsbehov. Vattenskadorna yttrade sig som fuktfläckar i kartans övre vänstra parti, vilka blev extra framträdande då kartan var hårt nedsmutsad. Det är en väggkarta och den var monterad på linneduk med trästavar i den övre och nedre kanten. Den har under en period varit upphängd på väggen, varvid dess övre del kraftigt belastats av tyngden från den stora kartan och trästavarna. Den delen av kartan var följaktligen mycket trasig. Kartan hade också mycket ytsmuts jämnt fördelat över hela ytan. Klistret som håller ihop kartdelarna hade missfärgats till mörkbrunt.
Kartan hade förvarats hårt rullad, vilket hade lett till veck, dragningar, bristningar och deformationer. Den var dessutom uppfodrad på en grov linneväv. Även linneväven hade gått sönder, och kartan hade fallit sönder vid hålet. Eftersom väven hade varit svår att laga och hade skadat kartan, så beslöts att ta bort den. Väven höll emellertid ihop de söndertrasade delarna av kartan. Kartan utan väv hade ett behov av att förstärkas genom att uppfodras på nytt. Då fodret var borta fanns även möjlighet att reducera fläckarna.
Fragmenterat hörn som hålls ihop av väven. Foto: Karin Olsson
Målet med konserveringen var att fysiskt stabilisera kartan, så att den utan risk för att skadas kan studeras av forskare. Det största övervägandet var om fodret skulle tas bort. En omfattande behandling, som dock bedömdes vara nödvändig.
Konserveringen av kartan började med att trästavarna togs bort. Det gjordes eftersom de hade dragit sönder papperet och för att möjliggöra fortsatt behandling och en bra förvaring. Sedan gjordes en mekanisk ytrengöring av den missfärgade och smutsiga kartan. Efter detta skulle fodret tas bort. Väven drogs försiktigt loss och klisterresterna avlägsnades mekaniskt. Fuktfläckarna reducerades genom att med tops applicera en blandning av 1:1 vatten/etanol. Revor lagades med Kizukishi 11-12 g/m2 och ifyllnad av lakuner gjordes med papperet Richard de Bas Restauration 80 g/m2, vilket först hade tonats in med akvarellfärg.
Kartan var nu klar för uppfodring. Eftersom papperet lätt fläckade sig och den röda färgen löst sig av vatten, så valdes en ”torr” uppfodringsmetod. Till dubbleringspapper valdes Yame 28g/m2, ett papper med kontrollerad expansion/kontraktion.
Det stora formatet (242 x 237cm) gjorde det omöjligt att fodra upp kartan på ett bord. Därför fick kartan läggas med baksidan upp och ett skydd under på golvet. Det första steget var att introducera fukt genom att använda fuktade läskpapper. Kartan lades mellan plast och Hollytex och fuktades från baksidan.
Då kartan var genomfuktad penslades vetestärkelseklister av medium till tunn konsistens på dess baksida. Runt alla kanter fästes en 20 cm bred marginal av det fuktade och rivna japanpapperet. Därefter lades japanpapper på hela baksidan samt marginalerna i samma fiberriktning som kartan. De två lagren fördes samman med en fuktad svamp, och luftbubblor avlägsnades. Sedan vändes kartan med framsidan upp. Sist lades Hollytex, filtar och plast över kartan. Den fick sedan torka med hjälp av läskpapper under tyngden från glasskivor. Då kartan var lagom torr spändes den genom att de 20 cm breda marginalerna av japanpapperet klistrades fast mot golvet.
Kartan kontrollmättes före och efter uppfodringen. Det visade sig att den hade expanderat 1 cm i varje riktning. Då kartan förväntades krympa tillbaka under torkningsprocessen, så var det viktigt att kontrollera denna. Detta för att den inte skulle bli alltför spänd och spricka upp i revor och andra svaga punkter. För att hålla kvar fukten fick plast och filtar vara kvar för att sedan successivt tas bort under en tvåveckorsperiod. Under denna tid lösgjordes kartan och klistrades om vid ett tillfälle. Då kartan var torr klistrades lösa partier ned, och de delar som hade lossnat återfördes.
För att skydda och förebygga framtida nedbrytning är det viktigt med en bra förvaring. Det ideala skulle vara att förvara kartan plant men det stora formatet gör att det inte är möjligt. Istället kommer kartan förvaras på en stor rulle, 33 cm i diameter, på vilken den kan rullas så löst att den inte skadas. Rullen kommer att hängas, så att rullens tyngd inte belastar kartan. Slutligen kommer ett skyddsomslag läggas runt för att skydda från smuts, damm och ljus.
Hälften av linneväven har tagits loss. Foto: Karin Olsson
Margareta Byström och Elisabeth Sundqvist från Mittsverige Papperskonservering AB hjälpte oss med uppfodringen. Foto: Karin Olsson
• Karin K. Troscke, Doris Müller-Hess (2004) A 17th Century Japanese Screen, Papier Restaurierung, Vol.5, No.3, s. 18-23
• Ârija Ubarste, (1997) Research and Restoration of the Map ´The Borderlands of Latvia-Russia in 1782/1784, IPC Conference Papers, London, s.48-51
• Nico van der Woude (1998) The conservation of historic chinoiserie interiors and Chinese export wallpapers in the Netherlands, Paper Conservation News, Number 85, March, s.6-9
• Linda S. Stiber, Elmer Eusman, Sylvia Rodgers Albro, (1995) The Triumphal Arch and the Large Triumphal Carriage of Maximilian I: Two Oversized, Multi-Block, 16th-Century Woodcuts from the Studio of Albrecht Dürer, The Book and Paper Group Annual 14, s.63-76
• Elmer Eusman, (1995) Part II: The Triumphal Arch of Maximilian I,The Book and Paper Group Annual 14, s.72-77
• Sylvia Rodgers Albro, (1995) Part III: The Large Triumphal Carriage of Maximilian I, The Book and Paper Group Annual 14, s 78-85
• Mark Babinski (2000) Henry Popple´s Map of the British Empire in North America (London, 1733), Narrative, s.1-7
Hämtat på internet, 9 mars 2004, http://www.usm.maine.edu/maps/popple/narrative.html
